När barn blir ett tal i en balansräkning!

Dela!

    När barn blir ett tal i en balansräkning, är en översättning jag gjort efter förfrågan från fb gruppen Hemmaföräldrars Nätverk, där många vill läsa det på svenska. Vill du läsa den norska artikeln finner du den här:
    http://www.dagbladet.no/kultur/2009/03/24/569572.html
    Jag ville dela den här på min blogg då jag vet att det är många som besöker den som delar mina tankar kring barn och föräldrarnas viktiga roll i barnets liv, speciellt under de första 3 åren!

    Förespråkar du förskolan vill du kanske hoppa över dagens bloggpost. 

    För dig som är intresserad av att läsa vad en person säger om förskolan, som jobbat i den i över 40 års tid får du gärna fortsätta att läsa: 

     

    Debatten om dagis för de yngsta har åter igen blivit aktuella. Fler och fler forskare träder fram och varnar mot för tidig institutionalisering av små barn.

    När Barn blir ett tal i en balansräkning! 

    “Debatten om dagis för de yngsta har åter igen blivit aktuella. Fler och fler forskare träder fram och varnar mot för tidig institutionalisering av små barn. Simen Tveitereid beskriver i sin bok “Varför ska vi ha barn” (”Hva ska vi med barn”) hur vi som samhälle förhåller oss till de små barnen. Under mina 40 år där jag arbetat med barn i förskolan, har jag sett hur barnens relationsmässiga familjegrund har blivit fattigare och fattigare. Deras grundläggande fundament försämras i frånvaro av föräldrar.

    Nu träder psykiatriker och psykologer fram och betonar vikten av att se till att barn knyter långvariga och känslomässiga band till sina närmaste anknytningspersoner. “Detta är helt avgörande för ett barns utveckling” säger professor Lars Smith vid psykologiska institutionen vid universitetet i Oslo. “Ska anknytningen bli trygg, är sammanhängande och kärleksfull uppmärksamhet från en eller ett fåtal primära anknytningspersoner över en längre tid det som är avgörande. “Anknytningen utvecklas från att barnet är sex månader gammal. Separationsångest kommer tydligast till uttryck hos barn mellan 12 och 16 månader, vid den åldern som de allra flesta börjar på dagis. Psykologispecialisten Joachim Haarklou varnar föräldrar mot att skicka sina 1-åringar till förskolan och all erfarenhet jag har från förskolan bekräftar att detta är korrekt. Även en treåring kan lida mycket i en förskolemiljö som ofta innehåller både mycket stress och högt oljud.

    Min erfarenhet är att förskolan inte på något sätt kan ersätta en närvarande förälder i hemmet. Förskolan är och ska vara ett komplement till hemmet. Det som är bäst för det lilla barnet, måste vara det som bestämmer. För allvarligt resurssvaga familjer, kan förskolan vara ett bra alternativ för de allra minsta.

    En stor amerikansk studie (NICHD-studien, 1997) drar slutsatsen att det är skadligt för ett barn under tre år att befinna sig i förskolan mer än tio timmar i veckan. Det gör barnen mer stressade, de blir mer aggressiva, okoncentrerad och mindre känsliga.

    Det är en mänsklig rättighet att ett barn borde få växa upp i en trygg och lugn tillvaro där barnets egna behov prioriteras. Vi behöver som vuxna ha utrymme och möjlighet att ge våra barn den uppföljning, närhet, lugn och ro och individuella vård de behöver. Jag kan inte sluta att undra vad det är för slags samhälle vi har som målinriktat utformar förhållandena så att små barn ska tas bort från familjen och hemmet för att sättas i professionella uppfostringsanstalter. Är detta verkligen en definition på något bra? Vem är det som egentligen drar nytta av det?

    Vår skola lider av okoncentrerade och skol trötta elever redan i grundskolan. Är det möjligt att de är översocialiserade? Uppfattningen att barn blir mer socialiserade desto tidigare de kommer i kontakt med många andra barn är en myt. Detta gäller särskilt för yngre barn. Barn behöver lugn, säkerhet, närhet och framför allt tid. Det verkar som om det inte längre är någon som har tid för barnen. De är försvarslösa i en tidskarusell från tidig morgon till sen kväll. Till exempel är det inte längre tid för ett barn att vara sjuk. Ofta är barnen redan slitna och uttömda innan de har nått skolåldern. Det är ingen slump att den finländska barnforskaren Matti Bergström har kallat sin bok “Barnet – den sista slaven”.

    Är förskolan bara en idyll?
    Under mina 40 år i förskole-sektorn kommer jag förneka att dagis är en problemfri idyll för barn. Förskolan är i utgångspunkt skapat för föräldrarna. Barnen har inget val. Därför måste de också mer eller mindre bara godta situationen. Alla förskollärare vet att många barn lider i avsaknad av sina föräldrar. Det är värre för de små än för stora. Det är trots allt ett begränsat antal vuxna i en förskolegrupp, och man kan inte vara närvarande för varje barn under dagen, så som man kan om man är hemma med sitt barn. De minsta behöver mycket närhet och är de mest drabbad. De får för lite en-till-en kontakt, som har en avgörande betydelse under de första åren. Detta har de chans att få hemma, men i liten utsträckning på förskolan. De yngsta barnen blir väldigt trötta av att förhålla sig till så många barn och vuxna. De är utmattade av en hög ljudnivå, och har liten eller ingen möjlighet att gå undan för att vila. Personalen däremot tar sina välförtjänta pauser i en hektisk vardag och har inte heller lika långa dagar på förskolan som många barn har.

    Medan djur och burhöns har fått utvidgade restriktioner om deras levnadsytor så har kravet för barnens utrymme i förskolor halverats. Förskolor byggs för att rymma så många barn som möjligt och till lägsta möjliga kostnad.

    I en nyligen genomförd studie om barns nivå av tillfredsställelse i rikare länder kan läsa följande: I rankning av tillfredsställelse, så rangordnade barn i Norge sig själva som den tredje värsta landet. Bara barn i Polen och Portugal har det sämre än barnen i Norge, enligt rapporten. Samtidigt blir Norge rankad som det bästa landet i OECD materiellt sett. Det finns ingen direkt koppling mellan landets rikedom och barns välbefinnande. Tjeckiska barn rankas t.ex .högt på tillfredställelse och lågt på välstånd. Rapporten visar att barn i Storbritannien och USA, i likhet med Norge, rankas oroväckande dåligt. (UNICEF, Barnfattigdom i perspektiv: En översikt av barns välbefinnande i rika länder, Innocenti Report Card 7, 2007)

    Kan det ha samband med att norska barn har skickats iväg till förskolor, och får mindre och mindre tid tillsammans med sina föräldrar? Man kan undra hur det har blivit en socialistisk kamp att få föräldrarna att vara så lite som möjligt tillsammans med sina barn? Varför tycker ett parti som SV (Sosialistiska Vänsterpartiet i Norge) att det viktigaste är att hålla konsumtionssamhället igång? Borde inte en röd-grön regering, som ska vara på den svagas sida, ta parti för den riktigt svagaste parten, nämligen barnen?

    Arbetet med sina egna barn har fått en låg status. Om en kvinna vill få mesta möjliga tid med sina barn under de första tre åren av deras liv, då är hon självisk, gammaldags och en dålig förälder. Om jag som en man tar ansvar för våra barn när de är unga, är jag innovativ, jämlik och en bra förälder. Om en kvinna arbetar i förskolan och passar på andras barn, då är hon självständig och samhällsnyttig. Passar hon på våra gemensamma barn hemma, är hon gammalmodig och förtryckt.

    Det kan dock se ut som att barnet har blivit ett tal i en balansräkning i vårt hektiska välstånds-Norge. Kanske att de kommande generationerna, när de skriver historien om vår postmoderna tid kommer fundersamt se tillbaka, och ställa frågan -hur det var möjligt att en hel generation av föräldrar och politiker lämnade barnet till förmån för en kortsiktig material levnadsstandard och själviska intressen.

    – Skrivet av Hans Flott, dagis förvaltare i över 40 år.
    Översättning: Michaela Morrell

    Dela!

      Leave a Reply

      Your email address will not be published. Required fields are marked *